Skamlöst mästrande.


Menar Göran Hägglund  allvar med att forskare, konstnärer, musiker och politiker inte ska få lov att diskutera och kritisera samhället?

Göran Hägglund talar om en radikal elit och ger associationer till den rödgröna oppositionen och passar samtidigt på på att ge en känga åt forskningssamhället och kulturarbetare. Det är den "eliten" som enligt Hägglund skriver "vanligt folk" på näsan och vill bestämma hur vi "vanliga" ska leva våra liv.
Hela artikeln andas en enda stor projektion. Göran Hägglund har förträngt att han är partiledare för ett parti som anser sig veta vad som är rätt och fel och hur vi bäst ska leva våra liv.

Att påstå att "vanligt folk" inte diskuterar litteratur, musik, konst  eller politik vid köksbordet är dessutom en grov generalisering och fördomsfullt.

Vem är det som är vanlig i Göran Hägglunds värld? I min värld är alla olika och unika och det helt  oberoende av hur vi lever våra liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,vanligt folk, ,

Kommentarer
Postat av: alfredo castro

Sankt Göran och draken.

Enligt den ryske kultursemiotikern Viktor Sklovskji, är en av konstens och kulturens huvud funktioner att desautomatisera (främmandegöra, dvs. väcka fram) vår förlamade (förträngda) förnimmelse av livsvärlden, dvs. den så kallade ”verkligheten”. Vad Sklovskji menar är att konsten har den funktionen att den kan uppmärksamma oss om livets mångfald, komplexitet och subtilitet och (slutligen) vidga våra förlamande konventioners horisont. Som vetenskapen dock med andra metoder.

I motsatsriktning däremot, mobiliserar sig Göran Hägglund när han uttalar sig självsäker om vilken betydelse konsten och kulturen skall ha.

Sankt Göran (Hägglund), har bestämd sig för att möta draken (den färliga konsten, desautomatiserade), som han lokaliserar den hos kulturvänster precis som sin danska kollega Pia Merete Kjærsgaard. Bemötande är emellertid motbjudande pga. de associations fält den utlöser till tidigare politiska försök i samma anda. Hägglund har bestämd sig, för att angripa den kulturen som inte faller riktigt i normen för den politisk korrekta smaken i en hyllning till det lika dubiösa begreppet ”normaliteten”. Slutsatsen från Hägglunds kultur syn erinrar och överensstämmer tyvärr i högrad med Sverige demokraternas kultursyn, och med ”Entartete” (Entartete Kunst ("degenererad konst", "urartad konst") Det är minst sagt anmärkningsvärd att en svensk politiker anno 2009, uttrycker åsikter som alltför enkel kan förbindas och i inte ringa grad sammanfaller med Tredje Rikets Entartete Kunst uppfattning. GH borde istället lära sig att ersätta gamla inskränkta konventioner och värderingar med upplysning och tolerans. Ty de som tror normen i dagens Sverige vilar på en mjuk halm av tolerans, har en vanställ verklighetsförankring.

Vi (dvs. det normala KD), och dem (avarterna), tänkandet finns tydlig i hans retorik. Utpekandet av konstnärerna, förstörelse och förförelse av ungdomen, anklagelse om estetisk förfulande, romantiseringen av det förgångna, statens inblandning i konstsmaken, frisk mot sjuk dikotomin, etc. Detta är inte bara tyvärr ett alltför simpel uttryck för dagens retrotid av välkänd framtidsskrämda kulturkonservativ märke, det är helt enkel politisk komprometterande, populistisk och kulturfientlig strunt.

Alla handlingar emellertid som betecknas som konsthandlingar kan inte legitimeras. Det finns t.ex. vissa lagliga gränser som inte kan överträdas. Yttrandefriheten är naturligtvis inte fullständigt, ty då skulle yttrandefriheten utplåna sig själv. Om konsten och livet dessutom sammanfaller, då är handlingen inte av estetisk natur utan tillhör enbart livsvärlden, dvs. det så kallade verkligheten, eftersom transformationen, alltså förmedlings ansats försvinner.

Hägglund för att kunna legitimera sin obsoleta kultursyn, åberopar med dogmatisk arrogans och populistisk enkelhet, på det svårtydbara begreppet verklighet: ”Vi Kristdemokrater är verklighetens folk”. Alltså vi (Kds. folk), vet vad det verkliga livet handlar om. Är vi andra flummare undrar jag? I så fall förefaller inte den verkligheten som en social liberal demokrat vill befatta sig med.

Att stödja sig dessutom på så kallade vanligt folk, är föraktande mot de så kallade vanliga människor som är dessutom betydligt mer komplicerade än vad populisten GH vill göra gällande. Han borde istället åberopa sig på den kristna traditionen som förespråkar tolerans som han brister i det här fallet så flagrant!

Men hans omtanke för vanligt folk faller pladask vid en närmare betraktande av hans övriga politiska handling. För vad ska man säga t.ex. om hans parti och allians stödjande av skurkar som får köpa billiga skolor, sedan har mage att hyra de lokaler till kommunen, för att till slut sälja dessa lokaler till astronomiska summor som det har skett i Umeå och andra ställen och därmed berika sig enormt ytterligare på de så kallade vanliga människors skattepengar.

Vidare Hägglund, i en akt av tragikomisk självbespegling, betecknar oppositionen som på väg till: "Highway to hell". Jag undrar om det inte är han själv ovetande om självprojektionens ironiska spegel, som är på den vägen. Den sista måltiden är sällan en angenäm tillställning.

Med sådana vänner då som nu, behöver kulturutövarna och det kreativbejakande ”nya sköna” världen definitiv inga fiender. Jesus!

I övrigt, är den desautomatiserande dvs. ”okonventionella” konsten som Hägglund föraktar värt samma respekt som jag famnar för de individer vars känslomässiga reaktioner den okonventionella kulturen väcker.



2009-09-18 @ 17:50:34
Postat av: annarkia

@alfredo castro

Tack för ett synnerligen intressant inlägg.

/anna

2009-09-18 @ 18:45:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback