Vad har vi att fira?

Tänk 17:e maj och Oslos Paradgata: Myller av folk med  viftande norska flaggor och  folkfest . Alla som kan röra sig går man ur huse för att fira Norges nationaldag. Så nära och ändå så långt borta.
I dag skulle jag vilja vara norsk fast svensk ett litet ögonblick. utrusta mig med svenska flaggan och känna gemenskapen i folkvimlet. Jag är avundsjuk på Norge och deras nationaldagsfirande men inte på dess bakgrund.
Norrmännen har ju något att fira. De har frigjort sig från svensk överhöghet och de har slängt ut tyskarna i andra världskrigets slutskede. De har befriat sig från övermakt tillräckligt nära i tiden för att berättelserna från befrielsen hålls levande.
Hur är det nu med oss i Sverige.
När befriade vi oss?  Den frågan fick jag en gång av en nyinflyttad chilensk familj som undrade var alla svenskar höll hus den 6:e juni.
-" När befriade ni er, när var inbördeskriget", frågade Antonio.
-" Befriat oss", svarade jag och såg ut som ett frågeteckan.

 Sverige blev Sverige tidigt och var länge ett relativt homogent land. Ett land med rötter i bondekulturen där alla skulle gå i samma takt , hjäpas åt och hålla ihop i byn.

Samuel Edquist skriver i Aftonbladet:

Trots att det numera är en helgdag, kan man knappast säga att de nationella känslorna svallar inför ”minnet” av att Gustav Vasa valdes till kung 1523 och att en ny regeringsform instiftades 1809.

Särskilt det där med grundlagsändringen är väl inte så där übersexigt. Den var ett provisorium och långt ifrån radikal: ståndsriksdagen levde kvar och kungen fick göra lite som han ville utom att ta ut skatter. Trots det sågs länge 1809 års författning som en milstolpe i svensk historia, en sinnebild för svenskt samförstånd där nationella traditioner förenades med utländska statsteorier.


Idag gör jag som många andra svenskar kilar iväg till konditoriet och köper bakelser med flagga på. Går hem och sätter mig vid köksbordet och viskar:
-" Vad glad jag är att jag är svensk".



Tänk nu om Oskar den andre inte bytt sitt valspråk 1905 från:
- "Brödrafolkets väl" till "Sveriges väl".

Hur hade det då gått  med nationaldagsfirandet?

Media: AB, GP1, 2, DN Svd1, Svd2 ,Svd3

Läs även andra bloggares åsikter om , , Intressant?


Kommentarer
Postat av: I5Hammer

Vi kan glädjas åt hur Norge firar sin nationaldag. Vi kan även var och en av oss svenskar släntra över gränsen och delta i deras festivalliknande firande om vi känner för det.



Att vi inte (ännu) firar på samma sätt i Sverige ärå andra sidan inget att bekymra sig över. Att försöka kopiera Norge vore t o m dumt.



Vi är svenskar och har kanske inte vant oss vid att fira våra nation.

Det vill jag tro bara är en tidsfråga.



Att sedan behöva ha en befrielse som utgångspunkt för sitt firande, eller någon annan händelse överhuvudtaget behöver i varje fall inte jag för att vara vara en glad svensk.



Vi har ett så vackert land med sådan mångfald och både fin kultur, traditioner och historia.

Vi är inte drabbade av krig inom vår landsgräns, vi lever inte i en diktatur, vi är inte censurerade av staten och vi har en relativt hög livskvalitet i största allmänhet.



Det vi bekymrar oss över i vardagen är oftast på en skrattretande låg nivå. Vi kanske bör ställa oss frågan varför vi har den inställningen istället för att glädjas över allt det goda vi har omkring oss men inte alltid uppskattar?



"Du gamla du fria!" :)

Postat av: annarkia

@I5Hammer

så är det ju

/anna

2009-06-07 @ 01:30:26
Postat av: Johan

Stora delar av nuvarande Sverige har inte varit Sverige alls speciellt länge.



Den statsnationella svenskheten uppkom inte förrän i slutet av 1800-talet i analogi och som en konsekvens av Tysklands och Italiens enande egentligen.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback