annarkia

I de flesta städer och även på mindre orter firades första maj igår. Ord om solidaritet och ett rättvist samhälle både nationellt och internationellt strömmade ut från talarstolarna.   Vad händer nu? Somnar vi in i trygg förhoppning att nu har vi gjort vårt? Visst är det lätt hänt att vi i dagens stressiga samhälle riktar oss inåt och glömmer de som finns utanför, de vars röster få lyssnar till. Om vi ryter  till då och då och låter vreden över orättvisor stanna där , inom oss, vilken nytta gör då ilskan? Är det inte tillsammans med likasinnade vi  kan få kraft , handla och välta stenar?
En som ropar så  vi hör är M Mirros som i dagens Aftonblad  med vass penna avslutar en debattartikel med :
  "Sverige är ett rikt och vackert land. Vi har råd att värna också om de som är i minoritet. Ett samhälle definieras alltid utifrån sin svagaste punkt. "
Om det är sant är Sverige inte längre ett rikt land. Ett land som tar från de svagaste, arbetslösa och sjuka är ett fattigt land. Ett land där makten sprider en  människosyn,  som utgår ifrån att de som inget har och står utanför luras och tar från de som har och som står innanför, är ett fattigt land. Vad säger Du om och när Du själv  står utanför sjuk eller utan arbete? Vad säger och gör jag?

Läs även andra bloggares åsikter om första maj, solidaritet, människosyn