80- OCH 90-TALISTER
80- och 90-talister är en generation som sägs vara cyniska, ifrågasättande, världsvana och självförverkligande. 80-talisterna är både individualister och kollektivister medan 90-talisterna anses ha svårt för kollektivet De sista 80-talisterna lämnar nu gymnasieskolan och skolan fylls av 90-talister. En generation individualister som ibland uppför sig som kravmaskiner precis som de sista 80-talisterna gör. Totalt oförstående för att de själva har ansvar att bidra sitter de som fågelungar med gapande munnar väntande på maten.
Hur når man fram till den gruppen? Vad berör och upprör? Hur får vi den gruppen att ta ansvar och inse att det finns andra än JAG?
Ett är säkert och det är att alla vare sig man är 80- eller 90-talist kommer att vakna och upptäcka
- att det är jag bara jag som har ansvar för mitt eget liv
- att ingen krattar manegen, utan problem jag möter får jag tackla själv
- att ett samhälle där alla (läs många) enbart tänker på sig själv och alltid främst ser till egna behov är ett hårt samhälle
- att vassa armbågar ökar avståndet mellan människor
- att det trots allt finns fler människor än JAG
- att det är tillsammans med andra man utvecklas och är någon
- att även individualister tillhör mindre och större sammahang
- att alla påverkar och påverkas av de grupper vi ingår i
- att alla har ansvar för vad som händer i de olika grupper vi deltar i vare sig det är i skolan, hemma, på fritiden eller på jobbet.
- att uttryck som tråkigt, lamt, surt, suger säger mer om oss själva än om situationen eller de andra
- att JAGET inte kan blomma om vi inte ser längre än till oss själva och vår egen LUST.
Tidigare inlägg:
80-talisterna om- och nedskrivna
Klass 9 A och pygmalioneffekten.Läs även andra bloggares åsikter om 80- och 90-talister
Du tycker inte att du är ganska generaliserande och dömande i din syn på ungdomar i dagens samhälle? Framförallt eftersom du tydligen arbetar inom skolans värld. Faktum är ju att samhället har förändrats sen vi var unga och att åsikter och tankar inte tar sig uttryck på samma sätt nu som förut.
Men hoppet finns där, och så även tankarna och åsikterna, även om de kanske är mer dolda nu än tidigare.
Björn,
Jovisst är jag det, både generaliserande och dömande. Merparten av de ungdomar jag träffar stämmer inte alls in på den här beskrivningen.
Se tidigare inlägg.
http://annarkia.blogg.se/2008/april/80-talisterna-omskrivna-och-nedskrivna.html
Hur når man fram till den gruppen. Jo om man citerar Kirkegard som ju är känd fast jag kommer inte i håg ordagrannt hur citatet lyder men det går ut på att man måste möta den man vill lära något där den är för att kunna förankra sitt budskap så att det blir till en kunskap för den andra. Alltså ta reda på hur eleverna tänker och känner och starta där. Annars kan man tjata sig blå utan resultat. Att fördöma och döma skapar bara ett ännu större avstånd.
Men det är ju klart att man kan ju inte möta vem som helst var som helst. Någon måtta får det vara. Ibland måste det bli stopp. Kanske det ibland kan vara rätta sättet att bemöta kravmaskiner, att sätta ner klacken och säga nej, nu får det vara nog.Lärare har idag helt orimliga krav på sig ibland.
