När ska världen vakna?

Svenskt filmteam inringad av israelisk militär. I byn Nil'in ska muren dras rakt över invånarnas åkermarker och olivlundar Invånarna protesterar och isralisk militär skjuter, omringar byn och tvingar invånaran att hålla sig inomhus.
Den här situationen är vardagsmat för palestinierna på Västbanken.
Hur Israel kan tillåtas att bygga muren är en gåta. Tänk dig att en mur skulle byggas i din kommun och de som bestämmer tar beslut om att den ska dras precis vid ditt hus. Olivträden  som din farfars far anlade hamnar på fel sida och du får köa i timmar för att gå över om du nu släpps igenom den dagen. Är du beroende att för din försörjning vårda träden på andra sidan muren lär din familj få det svårt. Träden kommer efter generationers vård att förtvina och du kan bara betrakta förfallet över grinden eller den dag du släpps igenom för några timmar.
Ungdomarna som inte kuvats av 60 års ockupation får nog och demonstrerar mot övermakten. Vilken oro känner Du inte som mor när kvällen kommer och ingen kommer tillbaks. Bilderna i bakhuvudet flyger in och ut som flashbacks . Har de träffats av gummikulor så att inre organ skadats eller har de gripits och satts i fängelse?
Säkerhetsmur kallar israelerna muren medan palestinierna har ett annat namn för samma mur, apartheidmur.en
På andra sidan muren lever många med minnen av nära anhöriga som träffats av splitter från en självmordsbombare. När ska denna fasansfulla mardröm ta slut? Två folk som lever i rädsla för varandra, avskilda från varandra med minnen som gör ont, hur ska de kunna försonas? Det går om världen tar sitt ansvar.
Jag var i området under första Intifadan och hörde skottlossning från bosättare i närheten av ett litet flyktingläger utanför Betlehem. Lägret stängdes och strömmen ströps. Fångade som råttor i sina plåtskjul, kanske för flera veckor, på grund av att bosättare gått lös med skjutvapen i närheten. Jag såg ärren på magar och ryggar hos små barn som kommit  ivägen för israelernas plast- eller gummimantlade kulor. Jag minns barnens ansikte som såg så gamla ut.
Starkast är minnet av Neve Shalom - Wahat al Salam en liten by där israeliska judar och palestinier lever sida vid sida där barnen leker i samma sandlåda och går i samma skola. En by som visar att det går att försonas. Jag minns kvinnorna från båda folken som tvingade sig själva att mötas en gång i veckan för att visa att det går att sträcka ut handen, det går att gå vidare.
Det finns hopp om världens regeringar tar sitt ansvar. Självmordsbombarnas gödning statsterrorism, övervåld och förnedring måste få ett slut. 
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback