Vem lyser upp i Jönköpings mörker?
Vissa personer har förmågan att lysa starkare än andra och dessutom dela med sig av sitt ljus. Du kan skatta dig lycklig om Du har någon eller några sådana starkt lysande "stjärnor" i din omgivning.
För många är lucia en person med den lyskraften och lucia är av tradition en kvinna. Det blev en rejäl kulturkrock när en pojk vann en jorskredsseger och utsågs till lucia på en skola. Rektor förbjöd att ljuskronan skulle bäras av en grabb och debatten tog fart.
På Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping är man inte rädd för att gå nya vägar. Där får elever och personal i år se två lucior,en kille och en tjej. Jag är övertygad om att det kommer att lysa lika starkt runt båda luciorna när de skrider in i aulan tätt följt av sina tärnor och en tjej som tomte.
-Jag kommer att ta allting seriöst. Jag tänker inte skämta bort det, säger Johan.
Johan är i gott sällskap då de först Luciorna i Sverige oftast var en man.
Sagan om ett underligt folk (Invandrarverket 1982) är en sedlärande historia i sammanhanget.
"Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet.
Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid hemkomsten.
Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, åt ägg och klädde ut sina barn. [...]
Senare på året, när solen, som alla också dyrkade, stod högt på himlen klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. [...]Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.
Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus i sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.
I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. [..] och när de på första dagens afton hade ätit-DÅ kom deras gud.
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman-med mask framför ansiktet och med underliga kläder. [...] De sa att han brukade komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.
Känner vi igen oss? är det så här vi brukar beskriva andra kulturer? Och måste den lysande stjärnan i mörkret vara en kvinna?
Media: Metro, Jnytt.se Intressant.se
Läs vad andra skriver om kultur, lucia, jämnställdhet
