annarkia

Anders Linders krönika om skolan i SvD berör och rör om och väcker frågor hos mig som arbetat som  lärare i den svenska gymnasieskolan i snart 30 år.
Tänk dig en skola där kvalitetsredovisningen år efter år handlar om skoldemokrati, skolmaten och liknande frågor, nog så viktiga frågor, men där inget nämns om pedagogik, didaktik, kunskaper eller personlig utveckling. En skola där allt fler uppgifter läggs på lärarna utan att några tas bort.   Bryr den skolan sig om kunskaper?  Finns det tid  kvar för förberedelser av lektioner och pedagogisk utveckling? Håller mötet med eleverna på lektionstid på att bli  en bisyssla?
Om inte hur påverkas då eleverna? Vad lär de sig? Hur ser de på skolan? Hur reagerar vi lärare när vår yrkesroll urholkas och vem lockas att välja lärarbanan?
En ny tid ställer nya krav  även på läraryrket. Det är  sant.  Men är inte en pedagog fortfarande en pedagog med ansvar att handleda , inspirera och motivera  elever att inhämta nya kunskaper, utveckla tänkandet , kreativiteten och lusten  att lära? 
Hur ska lärarna orka då skolan angrips från olika håll med en lärarutbildning som brister och ett huvudmannskap som inte vill eller förstår?  
 Ska vi göra som i USA finna oss i att gymnasieskolan "grundskolefieras", högskolan "gymnasiefieras" och införa en mellannivå , en collegeutbildning, mellan  gymnasium och universitet.    Förlänga lekperioden, skjuta ansvaret uppåt i hierarkin och sticka huvudet i sanden är det lösningen?