annarkia

Én helg i Göteborg gav mig inspirationen tillbaka. Göteborg  min hemstad för länge länge sedan lockar alltmer.
Göteborg med sina gröna parker, vattendrag  och broar är en vacker stad fylld av positiva, glada människor. 
Blir man glad av Göteborg? Ja jag tror det!  Jag blir det!
Anonymiteten, pulsen, kulturutbudet, restaurangerna, arenorna, spårvagnarna, Linnéstaden, Haga, Högsbohöjd, spirande vårgrönska,  och sist men inte minst ett shoppingeldorado ger mig mersmak.  Vår släkt och vänner från förr bor här. Jag vill bo där!
Återkomsten till min hemstad idag , den lilla staden där jag bott i snart 30 år kändes främmande efter besöket i Göteborg. Varför är här så smutsigt på gator och torg? Göteborg med så många fler människor skiner och blänker. Flaskor och papper från nattsuddare är borttrollade.
Här i min småstad ligger allt kvar, ingen tar ansvar, ingen bryr sig. Vilken äckelkänsla jag fick när jag steg av tåget igår kväll och möttes av spyor, krossat glas och papper överallt.  En smutsig stad, instängd, inskränkt och hopkrympt med en  Jantelag som svingar piskan hårt mot det eller den som upplevs främmande.  Småstadens ständige följeslagare  Jante alltid på jakt  i skydd av ett paraply gjord av ironi.

Israel har sedan ett halvår blockerat Gazaremsan. En liten landremsa med 1,5 miljoner palestinska fltyktingar.  Utan bränsletillförsel har området mer eller mindre stannat.
Tänk dig att som student mitt i en examensperiod inte kunna ta dig till universitetet, att som småbarnsmor inte kunna värma maten om nu mat finns att tillgå för dagen, att som familjeförsörjare inte kunna jobba då fabrikens maskiner står stilla  eller att riskera hälsan p g av orenat avloppsvatten  Mitt i detta inferno tvingas nu FN-organet UNWRA stoppa livsmedelsdistrubitionen till 650 000 palestinier p g av bränselbrist.
Kollektiva bestraffningar tar stryptag på en befolkning som lidit länge nog under ockupation och snålblåst. 
De kollektiva bestraffningar  på Gazaremsan, bosättningspolitiken och apartheidmuren på Västbanken är klara brott mot folkrätten. Trots detta tiger de internationella samfunden, blundar och tittar åt annat håll.
Hur kan detta få fortsätta? Oskyldiga, sårbara människor drabbas hårt samtidigt som Hamas kan rekrytera ännu fler  anhängare.
 Framtidens dom mot Israels politik, och mot omvärlden, som genom passivitet bidragit till  att en befolkningsgrupp långsamt kvävs, kommer att bli  hård.
Gör vi ingenting kommer våra barn och barnbarn en dag att fråga oss - Varför gjorde ni ingenting?

I går sammanstrålade vi i bokklubben. Med så många olika personligheter blir diskussionerna alltid spännande och utvecklande.
Boken för dagen var Bodil Malmstens, För att  lämna röstmeddelande - Tryck stjärna .
En samtidsskildring med en träffande titel och ett omslag som talar för sig själv.
Boken kan man läsa mer än en gång då den på ytan förefaller enkel men har en underton med många olika djup och utgångar. 
Jag läser in en existentialistisk grundton. Berättelsen om flera olika personers historia är en träffsäkert samtidsskildring. Tryck stjärna  handlar om rötter, gårdagens skugga, bristande kommunikation, kontaktlöshet och ett sökande efter identitet och mening. Vänder vi på personernas handlingsmönster så ser vi inte bara mörker och instängdhet utan  också möjligheter och ljuset, precis så som livet är med ned-och uppgångar.
En lyckad läsning!

80-talister med krossade livsstilsdrömmar söker akut psykvård är rubriken i  SvD.   När allt inte är på topp gungar  marken  under fötterna på 20-30-åringarna är artikelns budskap.   Mellan raderna kan man läsa att en ny patientgrupp   som inte klarar av livets motgångar tar plats och tid från de som verkligen behöver hjälp. 
Jag förstår inte den tankegången. Är det inte bra att unga människor vågar ta plats och begära hjälp när livet krisar? Äger inte den som upplever kris känslan? Ska de som tidigare generationer tiga, lida och stänga in sig tills det går över?  Kapslas inte krisen in då?
Överallt klagas det på 80-talisternas val av livsstil. Jag gör det också  till och från. 
Men tänk efter nu!  Är det inte så den äldre generationen alltid har gjort, utropat verop och förfasat sig över dagens ungdom?
 Det gjorde redan Sokrates på sin tid i klagostycket  "Vår ungdom" omkring 400 år före vår tideräkning år 0. 

"Vår ungdom                                                                               
Vår ungdom älskar ingenting                               
annat än lyx och lättja.                                              
Unga män och kvinnor uppför sig 
sämre än någonsin tidigare.                                                                         ,
De  föraktar varje auktoritet och
har ingen respekt för de äldre.                               
Vår   tids  barn  har   blivit tyranner
över oss. "


Faktum är att  unga människors värderingar inte bara är en  spegling av nuet  utan också en föraning om vad som komma ska. En generation välutbildade, experimenterande, mångkulturella, individualistiska och samtidigt kollektivistiska 80-talister  som  ställer krav är en   grupp att räkna med.
Tomas Furth, framtidsforskare, har studerat 80-talisterna närmare och redogör för forskningen i boken "The MeWe Generation". Han menar att den genarationen kommer att förändra samhället lika mycket som 68-generationen en gång gjorde. 80-talisternas "kvartslivskris" ser han som något positivt, en språngbräda in i framtiden.

Kinas studenter ger godkänt åt Reinfeldts tanke på dialog. Den slutsatsen  drar SvD efter samtal med några av studenterna vid Peking universitetet. Är de studenterna ett representativt urval?
Vad säger alla de  politiska fångar som torteras i kinesiska  fängelsehålor?   
 Vad säger alla de som internerats i kinesiska omskolningsläger? Vad säger Hu Jia och  de andra människorättsaktivisterna som internerats i upp till 10 år bara för att de haft modet att ha kontakt med journalister inför tioårsdagen av studentoroligheterna.
Bryr sig en regim som står bakom förtryck av oliktänkande och allt grövre brott mot de mänskliga rättigheterna om dialog? Kan inte den försiktiga hållningen missuppfattas och i stället uppfattas som en bekräftelse?

 låt om oss fröjdas i ungdomens vår
än klappar hjärtat med friska slag och den ljusnande framtid är vår ...

I dag kunde treorna hämta sin studentbox med mössa och glas på fot.

 Nu är de eller börjar de bli flygfärdiga,
 det riktigt kändes i luften när de dansade fram i korridorerna
 med boxen under armen och mössan stolt i handen,
Vilken lycka att få staka ut sin egen väg
 och ha en "ljusnande framtid "liggande om hörnet.

Orka, orka nu
 de sista självande veckorna i skolan!

Anders Linders krönika om skolan i SvD berör och rör om och väcker frågor hos mig som arbetat som  lärare i den svenska gymnasieskolan i snart 30 år.
Tänk dig en skola där kvalitetsredovisningen år efter år handlar om skoldemokrati, skolmaten och liknande frågor, nog så viktiga frågor, men där inget nämns om pedagogik, didaktik, kunskaper eller personlig utveckling. En skola där allt fler uppgifter läggs på lärarna utan att några tas bort.   Bryr den skolan sig om kunskaper?  Finns det tid  kvar för förberedelser av lektioner och pedagogisk utveckling? Håller mötet med eleverna på lektionstid på att bli  en bisyssla?
Om inte hur påverkas då eleverna? Vad lär de sig? Hur ser de på skolan? Hur reagerar vi lärare när vår yrkesroll urholkas och vem lockas att välja lärarbanan?
En ny tid ställer nya krav  även på läraryrket. Det är  sant.  Men är inte en pedagog fortfarande en pedagog med ansvar att handleda , inspirera och motivera  elever att inhämta nya kunskaper, utveckla tänkandet , kreativiteten och lusten  att lära? 
Hur ska lärarna orka då skolan angrips från olika håll med en lärarutbildning som brister och ett huvudmannskap som inte vill eller förstår?  
 Ska vi göra som i USA finna oss i att gymnasieskolan "grundskolefieras", högskolan "gymnasiefieras" och införa en mellannivå , en collegeutbildning, mellan  gymnasium och universitet.    Förlänga lekperioden, skjuta ansvaret uppåt i hierarkin och sticka huvudet i sanden är det lösningen?

 
Hu Jia  och 12 andra människorättsaktivister får Reinfeldts stöd.
Reinfeldt visar att Sverige står bakom de mänskliga rättigheterna inte bara i ord utan också i handling.
Vad spelar då för roll ett par svarta jeans och en urtvättad pikétröja vid ankomsten till Kina igår?
Det är inte förpackningen som räknas utan innehållet.

SvD     DN  

Reinfeldt på statsbesök i Kina iklädd T-shirt och jeans vid ankomsten, vad vill han signalera?
Att även en statsminister på statsbesök kan resa avslappnat utan skjorta, slips och kavaj?
Visa sin respekt för de som strider för mänskliga rättigheter i Kina genom att säga:" Lika respektlöst som ni behandlar oliktänkande möter jag er klädd så här utan respekt för vad konventionen kräver?
Eller kan det vara så att  vår statsminister som  partiordförande i de nya moderaterna, "det nya arbetarpartiet", solidariserar sig  med "Play Fair at the Olympics Campaign"?

Mänskliga rättigheter även i arbetslivet ,globalt och också i Kina. 
Är en världsomfattande kampanj med många deltagande organisationer och enskilda individer.
Kampanjen går ut på att skicka facklan vidare via mail, sms, bloggar och liknande.
Med andra ord ett kedjebrev för mänskliga rättigheter

Här kan Du skriva under, skicka facklan vidare och följa facklans väg mot Kina.

Enligt New York Times  och IDG har två amerikanska bloggprofiler gått en för tidig död tillmötes.  Att försörja sig på bloggandet kan skapa allvarlig stress så se upp.
Heltidsbloggare  rapporterar om  viktförändringar, sömnsvårigheter utmattning och andra  liknande symtom som de sätter i samband med pressen att ständigt skapa nya blogginlägg. Att ständigt vara uppdaterad och prestera mer eller mindre dygnet runt har naturligtvis ett pris. Läs mer i  SvD.
Vi andra då, vi som bara bloggar då och då behöver vi oroa oss? Nej det tror jag knappast .
Men tänker man efter kanske det räcker med en stunds bloggande varje dag om bloggen blir ett måste och det hela tiden gäller att prestera.  Tar man dessutom illa vid sig av oväntade och ibland sårande kommentarer förstärks säkerligen stressnivån.
Det är förmodligen inte bloggandet i sig som stressar utan hur du förhåller dig till bloggen och vem du är som person.
   


Så mottot för dagen blir:
"Ta det lugnt med bloggandet och låt kommentarer du ogillar  rinna av dig. "

   

Tänka sig idag svarade en dator:"Hallå,hallå, nu är jag här".
 Äntligen, tack, tack!
Kanonen såg lite ledsen ut där uppe i taket. Den saknade sin  fjärrkontroll.
Men, men allting ordnar sig nog till slut.
 Det blir att hoppa högt, ta ett stadigt tag i takbjälken  och trycka lätt på on-knappen.
 Med lite styrketräning ska det nog gå!

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsmiljö

Kan Du tänka dig ett rum fullt av unga människor som kommit för att lära.
Det rummet borde ju de som bestämmer satsa på.
Utrusta med ergonomiskt bra stolar, rätt belysning, bra luft och tekniska hjälpmedel.

Tänk er att rummet en dag  utrustas med en kanon, en riktig videokanon. 
 Ett kanonhjälpmedel, ett efterlängtat hjälpmedel. Ett verktyg som kan ta verkligheten in i rummet.

Fast en kanon behöver sällskap av en dator för att fungera.
Ja det gäller även ett kanonhjälpmedel!
Nu fattas bara datorn.

 Tänk er att  varje dag försiktigt öppna dörren och viska:  "Hallå är Du där?"
 Och varje dag få samma svar:"Nehej!" 
Vecka efter vecka går men ingen dator svarar:"Jaa, nu är jag här."

 Undrar då om  det är något som jag ej förstått? 
Vill dom kanske  att min  hjärna ska fungera som telepatiskt verktyg i stället för en dator?
Nej ,tro nu inte att det är brist på datorer i detta hus.
Det  finns det massor av  i andra rum.

Nu undrar jag till sist om kanonen  är  atrapp  med syfte att förleda  i konkurrensutsatt  miljö. 
 Snyft, snyft viskar  då kanonen halvt desperat.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsmiljö

Vakna journalister bevakar OS-facklans väg mot Kina.
En fackla som omringas av rättmätig vrede mot en diktaturs häxjakt mot oliktänkande.
Bravo! 
 Då kanske OS kan öppna dörrar mot en bättre värld ,
en värld plats för humanismens ideal om allas lika värde oavsett hudfärg, religion, politisk hemvist ...

Flyga Drake är en film som berör och rör om. På djupet.
Filmatisering av Khaled Hosseinis  bok "Flyga Drake" tar oss med bakom nyhetssidornas beskrivning av den sovjetiska invasionen av Afghanistan  och talibanernas återkomst.  
Flyga Drake är  en lågmäld berättelse om två pojkars vänskapsband, om mod, feghet, kärlek och svek.
En berättelse som bara växer och som slutar i ett skriande crescendo om upprättelse, mod och heder.
En berättelse om flykt, utanförskap och täta band. En berättelser om människor.
Flyga Drake  ger förståelse för att de som är nya ibland oss har en historia värd att lyssna till och mycket att lära oss.

 
Omskriven.
Har berört?
Så klart!

 
Iakttagen och omtalad.
Hah! 


Tilltalad? 
Njaaää!
Inte vidtalad.
Och inte tillåten att tala.  

Kommer inte på fråga säger Annarkia.
Anarkiskt motstånd!
Det är tillståndet för dagen.

tror han.
Ny gymnasieskola är född utan diskussion och förankring i de djupa leden.
En skola för borgarnas barn. Och en för de andra barnen.
En skola som garanterar att olika kunskaper och begåvningar, teoretiska och praktiska, aldrig behöver mötas.
En skola som slår vakt om gamla kunskapsideal. En riktig pluggskola.
En skola som skiljer hand och hjärna.
En skola som sätter kvar för att göra om det nio skolår misslyckats med.
En skola med det klara budskapet: "Gör nu rätt  lille vän annars så hamnar du i kylan."
En skola jag känner igen från min gymnasietid en gång i forntiden.


En skola för framtiden?
En framtid med krav på  goda språkkunskaper, förmåga att kommunicera, reflektera och tänka kritiskt.....
Bäddar Björklunds skola för det?